Jag brukar slänga mig med att jag är feminist.

Jag tror på samma rättigheter för män och kvinnor, jag tror på lika betalt för samma arbetsuppgift och att jag som person är berättigad att ta min plats och tycka och tänka men framförallt få ut det bästa jag kan i alla situationer.

Jag tror på att jag kan göra samma arbete lika bra som någon annan, om inte ännu bättre. Jag tror att min kunskap är lika mycket värd som någon annans. Men jag tror också att jag aldrig kommer bli lika fysiskt stark som Rasmus, för det har jag ingen nytta av i min vardag. 

 

Senaste har jag lyssnar mycket på Flora och Frida, en podcast med två unga tjejer som diskuterar mycket kring vad man som tjej borde förvänta sig och begära av sin omvärld, vilket är väldigt intressant för många saker är sådant man inte ens reflekterar över pga ett inrutat system man är uppvuxen i.

 

I min värld är feminism och jämställdhet samma sak. Jag diskar 3 gånger i veckan, Rasmus diskar tre. Han lagar maten medan jag städar. Vi drar båda in pengar till vårat gemensamma hushåll. Men de pengar jag tjänar utöver det som går till vårt hushåll är mina att spendera och likväl är hans pengar hans. 

 

Jämställdhet är också att mötas halvvägs. Att se till personlighetsdrag, kunskap, erfarenhet, viljor osv. Det handlar om att se till dagsform, att hjälpas åt. Det handlar om att ta ansvar över sitt eget. 

 

Det är en så jäkla svår fråga var man ska ta ansvar, var man ska våga lämna över ansvaret och var könsroller och normer börjar och slutar och jämställdhet baserad på personliga drag tar över. En fråga man absolut behöver arbete med konstant för att upprätthålla. Att veta vad man har för rättigheter och skyldigheter är inte alltid enkelt. 

 

Jag måste ändå säga att i slutänden står man för sig själv och får stå upp för sitt eget. Man måste våga säga till när det behövs och gör man inte det får man tyvärr ta konsekvenser, även om det låter hårt. Men viktigast av allt är väl att alltid våga prata om det man tycker och tänker, inte fega för att det är ett svårt ämne.

 

 

Del två i det här fantastiska diskussionsinlägget är frågan kring feminism och systerskap, att kvinnor ska lyfta varandra. Ett fenomen som inte existerar i min världsbild. Familj ställer upp för familj oavsett kön ålder läggning osv. Jag har aldrig sett systerskapsfenomenet i verkligheten, bara hört det pratas om och känt att det där låter ju helt fantastiskt om man kunde räkna in sina vänner i familjen (typ). Min relation till andra kvinnor är konstant konkurrens. Att konstant upprätthålla en fasad av hur lyckat ens liv är. 

 

Det räcker inte med att vara sig själv och inse att allas liv ser olika ut man måste alltid vara snyggare än sina sk vänner, mer framgångsrik och dessutom låtsas vara peppande inför deras framgång fast man känner avsmak och avundsjuka. Det snackas bakom ryggen och ingen ställer upp för den andre i situationer det behövs. Systerskap existerar inte där jag kommer ifrån, oavsett om det är mitt fel att jag hamnat i den situationen eller den andra parten. Mycket ligger säkerligen i min personlighet, att det dröjer innan man lär känna mig, att jag älskar mitt eget, min egen väg osv. men mycket är det säkert också att jag inte träffat rätt personer som jag faktiskt vill umgås med, som jag kan klicka med på samma nivå, som ligger på samma ljudvåg, glider på samma våg. 

 

Systerskap finns mellan mig och min familj, vi håller varandra om ryggen i vått och torrt och accepterar (som oftast) varandras olikheter. Och gör vi inte det så bråkar vi om det och är sams tre minuter senare. Jag snackar inte skit om dem som jag inte kan säga till deras face. Jag kan lita på att de alltid finns där oavsett avstånd på jorden eller mellan telefonsamtalen. 

 

Om jag ska prata om mina egna erfarenheter kan jag nämna att min starka åsikter, som jag oftast inte är skraj att uttrycka, har kommit emellan. Likväl avstånd, inte bara fysiskt men också att jag är en person som inte behöver prata konstant för att upprätthålla en vänskap, så mycket intressant händer inte i mitt liv tyvärr. Intressen, arbetstider, mål i livet, intelligens. Ja, många hållhakar finns.

 

Vänder på det istället. Jag önskar att omringa mig med människor som är prestigelösa, intelligenta utan att vara besserwissrar, snarare allmänbildade och kan diskutera intressanta samhällsämnen och aktualiteter likväl som att prata ytligheter och kommer från liknande förhållanden som jag, Någon som är om och kring sig, utan att bli flådig och tröttsam. Tycker om att hitta på saker inte är rädd för att ta i, gå upp tidigt, åka en bit osv., inte finner att man begränsas av något men en vardagligheter. Har liknande mål i livet så som karriär, familj osv. En slutgiltig sak skulle jag säga är nuvarande situation. Jag befinner mig i en situation där jag slutfört 4års studier, jag har en fast tjänst, jag har sambo. Önskemål att personer i min omgivning har förståelse för min situation likväl tvärtom. Vardagar är jag upptagen mellan 8-19 i princip och är därefter TRÖTT, vissa helger går åt till MÅSTEN och inte alltid nöjen.

 

Om någon av de enstaka personer som läser min blogg känner igen sig, Holler! *vink-smiley*