Bara för att jag inte gråter, för att jag använder mig av svordomar, för att jag inte låter ledsen istället skriker och för att jag inte utåt mår dåligt utan bemöter mina svagheter med en iskall utsida betyder det inte att jag inte har ett hål där mitt hjärta borde sitta, borde slå. För större tiden betvivlar jag att mitt hjärta slår när mitt huvud dunkar hårdare när min mun skriker högre när min kropp lever sitt eget liv och min blick svartnar. Jag mår fan inte bra men vad jag känner är aldrig lika viktigt. Jag är bara en börda, kommunikationsproblem, står ivägen borde flytta på mig hålla käften bara låta andra trycka ner mig förstöra mig bit för bit. Vem är jag egentligen? Är det jag som definierar svaret själv eller är det min omgivning som bestämmer svaret åt mig, som genom sin iakttagelse dömer mig för de fel som jag vet att jag gör som jag vet att jag borde jobba på som jag jobbar på i min tysthet. Jag behöver hjälp. Men ingen verkar förstå det för utifrån ser det ut som ett fungerande liv ett bra sådant inifrån är det förödelse som härskar som härjar värre än en orkan bara för att man ser hel ut betyder det inte att man är det bara för att man är tyst betyder det inte att man inte vill prata för att man inte frågar själv betyder det inte att man inte behöver frågan. Jag måste fråga om hjälp. Jag måste behärska mig. Men om jag gör det dömer inte bara jag mig själv de andra gör det också värre. De ser inte hålet. De ser inte stormen som drar mig djupare och även om jag trivs i min ensamhet där det dunkande huvudet tar över mina tankars röst vill jag att någon ska se mig och förstå mig trots att det jag gör är fel. Inte förvrida det jag egentligen är eller förändra vad jag har blivit monstren som bor i mig har blivit en del av den jag trodde mig vara men kanske har jag alltid bara varit det monstret utan att förstå det själv. Att mina val och mina snedsteg endast har grävt upp vad jag länge förtryckt. Att jag ens skriver detta. Dont you dare give me any pity! Tog jag mig hit kan jag ta mig ur det eller helt enkelt lära mig att leva i min malplace tillstånd. Jag känner mig lika äcklig nu som när jag började skriva denna text. Självisk är jag.

Går i ide nu. En vecka kvar till semester och inget att se fram emot utom tomma timmar utan något att fylla dem med. Jag känner inte för att bjuda hem folk till mig, vet att folk ändå kommer att vara otacksamma. Jag ska inte åka någonstans därför att jag inte alltid kan vara den som söker och försöker. Så jävla trött på att försöka, erbjuda, alltid vara den som vill och ställer upp för andra men vem ställer upp för mig? Vill ni något vet ni var ni hittar mig. trött på att bli tagen för givet, jävligt trött på att bli felbehandlad och missförstådd. Ni kan fan försöka för en gångs skull annars vet jag var jag har er. Inte undra på att jag drar mig inåt och tillbaka. Inte undra på att jag slutade lyssna när ingen lyssnar på mig. Dra nånstans.

Djävulsk vecka följt av en likvärdig helg. Inte så att den va dålig bara väldigt jobbig. Va på iron maiden i onsdags med Sandy det va verkligen galet bra!! I fredags var det middag hos Freddie med gamla gänget, blev en fartfylld kväll som slutade halvvägs till la.. Älskar när man sommar på bussen. Vaknar mitt på dagen o inser hur ensam man är. Det enda man har att passa är tiden till lördagskvällens middag och inte någon kollar till en så art man är i tid. Ogillar det. Middag hos en tjej från jobbet följt av preparty hos Olle! Galet goa tjejer jag har på jobbet!!! Helgen slutade med filt i soffan, kebab i magen och ett hjärta som hugger till varje gång jag tänker på honom. Men denna gången gjorde jag det för min skull och det finns inget att ångra då. Smärta går över. Jag lever ju faktiskt än idag. Man måste lämna något man håller kär för att finna vad man söker. Eller nått.....

Aint got much to update about .. Minigolf i fredags, sol och uteservering i lördags följt av nån slags runda i stan idag har vi hängt lite i båten efter att mami o papi kom hem från danska sidan vattnet och nu kom jag precis hem från en fika med at som lämnat cali-värmen för den nordiska kylan! Nu vill jag verkligen inte jobba alltså nu får det ta och bli sommar och resor och sen vill jag komma tillbaka till en grym vardag.
Visst pluggar gärna men då ska jag fixa mig ett 8-4 schema + träningsschema på det samt lära mig laga mat på riktigt och så tänker jag aldrig bo själv igen... Vill verkligen bo tsm med någon, mysiga filmkvällar och hjälpas åt med maten, träna tsm och sånt! Allt blir mycket lättare när man hjälps åt.. Ge mig den livsstilen!!
Hejhå!

Lyssnar bara på hiphop och typ dancehall haha jagar förståelse för mig själv, kommer närmre, får hjälp och jobbar 8-17. Springer mig lycklig. Sommaren kommer aldrig. Kanske en eller annan resa blir av trots allt. Just idag känns det ok. Imrn kanske jag ångrar mig. Vill se Håkan i augusti!! Jag är nästan alltid för trött för att göra något vettigt.. Hoppas på solsken i helgen :) hejhå!

Detta är ett skrytinlägg helt klart, look how far ive come?! Jaja att man måste jobba påt konstant men skillnaden!!! Min första registrerade (Nike run) löprunda begav sig den 3 april, alltså en vecka efter jag kom hem från Berlin, "före" bilden är tagen för ca 10 veckor sedan ( alltså typ slutet april) har tyvärr inte exakt datum! Progress-fotona i svart topp är tagna igår men den i orange är ifrån två veckor tillbaka! Im damn proud ändå! But the journey has just begun och jag vill helt klart fortsätta och bli lika snygg som bruden i bikini på bilden bredvid mig,. Ni kan ju inte missta er! Jag är iaf på god väg!! Woopa!