Bara för att jag inte gråter, för att jag använder mig av svordomar, för att jag inte låter ledsen istället skriker och för att jag inte utåt mår dåligt utan bemöter mina svagheter med en iskall utsida betyder det inte att jag inte har ett hål där mitt hjärta borde sitta, borde slå. För större tiden betvivlar jag att mitt hjärta slår när mitt huvud dunkar hårdare när min mun skriker högre när min kropp lever sitt eget liv och min blick svartnar. Jag mår fan inte bra men vad jag känner är aldrig lika viktigt. Jag är bara en börda, kommunikationsproblem, står ivägen borde flytta på mig hålla käften bara låta andra trycka ner mig förstöra mig bit för bit. Vem är jag egentligen? Är det jag som definierar svaret själv eller är det min omgivning som bestämmer svaret åt mig, som genom sin iakttagelse dömer mig för de fel som jag vet att jag gör som jag vet att jag borde jobba på som jag jobbar på i min tysthet. Jag behöver hjälp. Men ingen verkar förstå det för utifrån ser det ut som ett fungerande liv ett bra sådant inifrån är det förödelse som härskar som härjar värre än en orkan bara för att man ser hel ut betyder det inte att man är det bara för att man är tyst betyder det inte att man inte vill prata för att man inte frågar själv betyder det inte att man inte behöver frågan. Jag måste fråga om hjälp. Jag måste behärska mig. Men om jag gör det dömer inte bara jag mig själv de andra gör det också värre. De ser inte hålet. De ser inte stormen som drar mig djupare och även om jag trivs i min ensamhet där det dunkande huvudet tar över mina tankars röst vill jag att någon ska se mig och förstå mig trots att det jag gör är fel. Inte förvrida det jag egentligen är eller förändra vad jag har blivit monstren som bor i mig har blivit en del av den jag trodde mig vara men kanske har jag alltid bara varit det monstret utan att förstå det själv. Att mina val och mina snedsteg endast har grävt upp vad jag länge förtryckt. Att jag ens skriver detta. Dont you dare give me any pity! Tog jag mig hit kan jag ta mig ur det eller helt enkelt lära mig att leva i min malplace tillstånd. Jag känner mig lika äcklig nu som när jag började skriva denna text. Självisk är jag.