Typiska fristäder, platser där ni finner mig när jag är arg/ledsen, där jag känner mig lugn:

 

I min ensamhet:

• vid havet - Rydebäcks strand är min ständigt återkommande "att fly till"-plats! Finafina!
• på havet - med seglet i topp, solen gassande i ögonen och vinden i håret! Glöm i havet dock, att bada är inte min grej.
• i musiken - världens bästa gömställe! Här känner jag mig hel och kan framkalla/ta bort, förstärka/förtrycka de känslor som stör mig.
• i lummiga områden, ljusa skogar - där luften är klar och ljuvlig att andas in. Är dock rädd för alltför mystiska platser men älskar ex. skogen vid mormor och morfars stuga, den är så drömsk och sagolik. Min fantasi är alltför vivid och min rädsla för småkryp är stor så undviker dock gärna dessa och väljer havsbrisen alla gånger.
• i en stol i solen med en riktigtriktigt bra bok och hörlurar - då menar jag verkligen RIKTIGT bra, annars försvinner inte tiden så som den ska.
• badkaret - är väl den plats i vattnet där jag isf skulle må bra
• min säng - under täcket. Också bra gömställe från omvärlden.
• på träningen - så mycket bra energi där! Likelikelike!

Jag önskar ingen detta. Men främst så tänker jag på mina framtida barn. Hur jag aldrig vill att de ska känna vad jag känner, vad jag har känt. Något jag önskar mig mest i hela världen är att mina barn har en självkänsla och ett självförtroende, en frihet och styrka i sig själva som ingen kan ta ifrån dem. Att de känner dig trygga i sig själva, trygga i sina val. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag i framtiden kan ge någon den tryggheten och boosten som de behöver för att nå dit de vill. Att de mår bra av att vara sig själva. Att de vet att de alltid kan luta sig tillbaka och känna ett lugn som jag väldigt sällan känner i mig själv. Att de slipper känna den oro, ångest, stress, vilja att vara andra till lags, att förlita sig på att ens trygghet finns hos någon annan. För det är exakt vad jag tror, att jag kommer bli hel bara jag finner "min andra halva". Denna ständiga längtan efter att känna sig hel, att känna trygghet hos någon annan.

Min snedvridna bild av verkligheten. Min  önskan om perfektion, romantiserande av vad livet ska, borde och vad jag vill att det ska vara. Sökandet efter den som kan ge mig detta. Jag tror, på gott och ont, att jag kommer må bra en dag bara jag finner den människa som kan acceptera mig för mina brister, älska mig för dessa och höja mig, se mig som den person jag tror jag är, egentligen.

Men så är ju inte verkligheten. Den enda som har kontroll över ens egen lycka och tillfredsställelse är en själv. Jag måste vara hel i mitt jag, i vem jag är, känna trygghet och acceptans i den jag är och själv sträva efter att förbättra detta utifrån vad jag själv har för mål, drömmar och förmåga att förverkliga detta. 

Jag önskar av hela mitt hjärta att någon kan och orkar följa mig längs vägen. En väg jag vet är både snårig, svår och har både höga berg och djupa dalar men å andra sidan kan vara en otroligt spännande och lärorik resa samtidigt som den testar allt jag är likväl som de/den som väljer och vågar följa med längs vägen. Jag hade varit lyckligast i världen om jag fick chansen att följa någon annan längs deras väg, dela den, gå parallellt längs vägen. Vilket jag har fått göra med flera vänner som fortfarande är kvar i mitt liv. Jag är lyckligt lottad som har dem. Att de mer än sällan vågar ifrågasätta både sina egna och mina värderingar i olika situationer. Men girig som jag är kräver jag mer utav livet. 

Jag har en fantastisk familj som jag behandlar som skit många gånger. Jag har problem att visa känslor, vill inte visa  mig svag. Förvränger respekt till rädsla pga min egen rädsla att inte vara nog, inte göra rätt, inte leva upp till andras förväntningar. Jag är feg och självisk. Jag vet om det. Antar att det trots allt är något positivt? Men var går jag vidare? Insikt och handling är långt ifrån samma sak..

På senaste har jag funderat över mitt val av utbildning. Ett annat yrkesval kanske passar mig bättre? En annan kontinent kanske är mer passande för mig? Jag kanske inte är mogen nog men mamma la fram mina typiska negativa sidor som något som kanske skulle kunna botas av att ta ännu ett steg in o vuxen livet? Men samtidigt kan jag inte göra allt på en gång, vilket jag ofta tror och vill kunna men borde inse att jag är lååångt ifrån.. Att jag vill förflytta mig 4 år fram i tiden, en omöjlighet jag vet. Men jag känner att jag vill!!

Jag behöver en stabil bostad, mitt eget. En stabil person att dela vardagen med. En spännande plats där man både kan finna ro och spänning på samma gång. Äventyr i säkerhet. Att jag inte behöver göra det ensam. Att jag kan få den uppmärksamhet jag behöver, få kärlek och bekräftelse. Att jag villkorslöst kan ge all kärlek jag har att ge, men som ligger gömd långt inom. Jag bryr mig så mycket mer än jag ger sken av. 

För av gå tillbaka till mitt vanliga ytliga jag och små saker som hade förenklar min vardag enormt. Min hy. Jag stressar ihjäl mig över hur jag ser ut. Jag mår så dåligt över detta problem att jag varje kväll och morgon även under dagen står flera h för att studera. Tänk er att flera h av mina dagar går åt åt att vara ledsen över vem jag är utåt när jag borde lägga fokus på mitt inre. Eftersom dessa två hänger ihop ser ni säkert den onda spiralen som uppstår. 

Jag sitter på min frizon vid havet med solen i ögonen och borde njuta av livet. Men det gör jag inte. Jag oroar mig över mer eller mindre det mesta. Jag skulle vilja hänga ut mig själv mer och de i min omgivning men det känns inte rätt. Men jag önskar verkligen att de visste hur mycket tid som (utöver ovanstående) jag lägger på att tänka på dessa och omständigheterna kring dessa personer. Jag önskar de visste men jag är feg och svag och vågar inte visa känslor. Jag vågar inte ge utan något försäkring av att få igen. So much för villkorslöst. Hejhå.

Alltså den där styrkan hos musiken. När man trycker på play och försvinner in i en helt ny värld, en värld där man kan flyta. Min styrka ligger i min musik, min trygghet, hela min värld är uppbyggd kring fantasin i musiken. Det är så fantastiskt enkelt att försvinna in i bubblan där man mår bra, där man är fri att vara sig själv, vara mer än man känner sig.

 

Stressen jag känner efter att ha landat i Helsingborg för tredje gången på två veckor. Stressen över att knappt tagit mig halvvägs igenom min uppsats. Stressen över så många nya ansvarspunkter på jobbet. Stressen över stressen ikring mig. Över att hålla mig kvar i någon slags vardag som jag mår bra i. Den vardag jag vaknar, promenerar, äter frukost, tar tag i livet, tränar och sedan pausar. Älskar de tidiga morgonarna, att lägga sig kl. 10 för att man är slut och somna till en film. Älskar mina pass på gymmet, speciellt de när jag hinner stretcha, slipper stressa. Jag har otroligt svårt att bryta vanor, byta struktur, förändra det jag tycker är bra. Men med nya ansvar krävs förändring och denna veckan kommer bli en invänjningsperiod som heter duga.

 

F.ö tycker jag mycket om Stockholm. Det är otroligt vackert! Om det är staden för mig.. återstår att se vad framtiden har att erbjuda. Tillsvidare är jag huvudsakligen student. Tror jag. Jag måste verkligen prioritera. 50/50, 9-17, checklistor och schemalagda dagar. Hejhå!

Back to reality. OJ! Vad jag saknar Thailand, inte trodde jag att jag skulle älska paradiset så mycket, but then again i did. Måste åka tillbaka asap!! Vi hade en helt fantastisk vecka med äventyr, sol och bad och fruktansvärt mycket god mat! Vi kom under Songkran (nyår i Thailand) så det har blivit många daga fyllda med vattenkrig. Det enda jag kan klara mig utan är alla mygg, mina ben är täckta av bett! Mymy! Ska gifta mig med Tryn och flytta halvtid till Thai, halvtid vara i Sverige! Go plan va!? ;)

 

Jag måste skaffa mig en livscoach. Mitt självförtroende är konstant i botten. Orkar inte med mig själv.

 

Imrn åker jag till Stockholm några dagar! Ett litet äventyr sådär i vardagen! Hejhå.

Idag känns livet bra. Idag har jag den där känslan i kroppen att allt som händer, händer av en anledning. Att allt jag gör har en mening. Att allt ordnar sig till slut. Jag är hoppfull och riktigt pepp på livet. Inte ens tyngden av att knappt börjat med uppsatsen gnager mig. Lite hjärtesorg och sånt men vad vore livet utan det? Och enligt Jasmines horoskop kommer året börja i juni. So lets hope att allt går bra fram till dess och att morgondagen levererar!

 

Jag har sådan träningsvärk att jag knappt kan gå, det är världens skönaste onda! Kör stenhårt och älskar det! Jag vill bli stark, och jag jobbar hårt för att bli det. Tog 90 i benpress igår. Klarade chin ups idag (i maskin) på 68kg, ja det är min egen vikt (alltså näst intill +/- 0) men ändå! Sjukt stolt! Det tar sig! När man får hjälp att träna rätt! Love it!

 

Helgen i London var fabulous! Galet mycket uteserveringar, promenader och trevliga restauranger med god mat och många goda viner och drinkar! Jag är sedan flera år totalförälskad i den staden! Lukten av tunnelbanan, pulsen och alla människor! Någon dag ska jag åka över och ta staden med storm, en av mina stora kärlekar!

 

Imorgon flyger jag mot Thailand. Det ska bli sjukt spännande! Hoppas resan går snabbt och smidigt och att dagarna i Thailand går långsamt, vill ju hinna med så himla mycket på så kort tid! Kommer bli en superduper resa tror jag, how can it not be med värsta trevliga sällskapet!?

 

Här har ni ett par goa toner:

 

Justin Timberlake - Not a bad thing

Ed Sheeran - Sing

Haim - Forever Giorgio Moroder Remix

Faul - Happy Endings

Ibéria - ACAB

Det stora monstret - Det stora monstret

 

Cest toute! See yall in a week! Hejhå!

Alltså det här med mitt inre. Kan det ta och lägga av nu eller? Sluta känna. Sluta tänka. Bara gör, och gör det bra, gör det värt och med kärlek! Min hjärna är så jävla överproduktiv att jag kollapsar. Söker jobb, på jobb, på jobb. Har ingen aning om vad jag vill, borde eller kan. Har ingen aning om var jag vill göra det. Duger jag åt någon? Just nu känns det långt ifrån så. Borde jag söka "back-up jobb" så som säljar-skit bara för att ha någon ekonomisk trygghet? Jag kommer aldrig bli någon säljare, så mycket vet jag. Hur bär man sig åt? Hur vet man vad som är rätt? Allt känns alltid så fel. Vad man än gör är det fel, eller blir det fel i min närhet.

 

Jobba hårt - tyvärr inte tillräckligt. Vilja otroligt mycket - inte lika mycket som den här borta eller FÖR mycket, creepy, nej. Göra vad som (nästan) - ojojoj... NEJ, stalker. Bara göra och skita i resultat - HA! försök lura oss, du har ingen ambition.

 

Varför ska det vara så svårt att tro på sig själv? Det är så jävla sällan jag känner mig tillräcklig, känner att jag har något att tillföra eller vara stolt över. Och de få stunder jag gör det får jag alltid värsta bakåt fallet på, typ "Ha! alltså vad tror du, gumman? Att du är värd? Lurad!"

 

Att vakna upp, se sig själv i spegeln och vilja gråta. Ja, jag har sagt det förr, men blir det aldrig bättre? Blir man aldrig tillfreds med sig själv eller ska demonerna alltid dansa där i mörkret inom en? Visst att jag kanske mår bra imorgon igen och att svackan förhoppningsvis är borta med vinden. Men de stunder jag känner mig så jävla liten och svag, otillräcklig och dålig på allt, vad jag än tar mig an, det är fan det lägsta. Vet inte om jag borde låta det gå vissa dagar. Gråta och skrika, stänga av all koppling till omvärlden, för den som rör mig blir lika svart som hålet inom mig. Allt som ligger mig varmt om hjärtat förstörs. Jag förstör allt jag tar vid. Jävla Midas.