Jag önskar ingen detta. Men främst så tänker jag på mina framtida barn. Hur jag aldrig vill att de ska känna vad jag känner, vad jag har känt. Något jag önskar mig mest i hela världen är att mina barn har en självkänsla och ett självförtroende, en frihet och styrka i sig själva som ingen kan ta ifrån dem. Att de känner dig trygga i sig själva, trygga i sina val. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag i framtiden kan ge någon den tryggheten och boosten som de behöver för att nå dit de vill. Att de mår bra av att vara sig själva. Att de vet att de alltid kan luta sig tillbaka och känna ett lugn som jag väldigt sällan känner i mig själv. Att de slipper känna den oro, ångest, stress, vilja att vara andra till lags, att förlita sig på att ens trygghet finns hos någon annan. För det är exakt vad jag tror, att jag kommer bli hel bara jag finner "min andra halva". Denna ständiga längtan efter att känna sig hel, att känna trygghet hos någon annan.

Min snedvridna bild av verkligheten. Min  önskan om perfektion, romantiserande av vad livet ska, borde och vad jag vill att det ska vara. Sökandet efter den som kan ge mig detta. Jag tror, på gott och ont, att jag kommer må bra en dag bara jag finner den människa som kan acceptera mig för mina brister, älska mig för dessa och höja mig, se mig som den person jag tror jag är, egentligen.

Men så är ju inte verkligheten. Den enda som har kontroll över ens egen lycka och tillfredsställelse är en själv. Jag måste vara hel i mitt jag, i vem jag är, känna trygghet och acceptans i den jag är och själv sträva efter att förbättra detta utifrån vad jag själv har för mål, drömmar och förmåga att förverkliga detta. 

Jag önskar av hela mitt hjärta att någon kan och orkar följa mig längs vägen. En väg jag vet är både snårig, svår och har både höga berg och djupa dalar men å andra sidan kan vara en otroligt spännande och lärorik resa samtidigt som den testar allt jag är likväl som de/den som väljer och vågar följa med längs vägen. Jag hade varit lyckligast i världen om jag fick chansen att följa någon annan längs deras väg, dela den, gå parallellt längs vägen. Vilket jag har fått göra med flera vänner som fortfarande är kvar i mitt liv. Jag är lyckligt lottad som har dem. Att de mer än sällan vågar ifrågasätta både sina egna och mina värderingar i olika situationer. Men girig som jag är kräver jag mer utav livet. 

Jag har en fantastisk familj som jag behandlar som skit många gånger. Jag har problem att visa känslor, vill inte visa  mig svag. Förvränger respekt till rädsla pga min egen rädsla att inte vara nog, inte göra rätt, inte leva upp till andras förväntningar. Jag är feg och självisk. Jag vet om det. Antar att det trots allt är något positivt? Men var går jag vidare? Insikt och handling är långt ifrån samma sak..

På senaste har jag funderat över mitt val av utbildning. Ett annat yrkesval kanske passar mig bättre? En annan kontinent kanske är mer passande för mig? Jag kanske inte är mogen nog men mamma la fram mina typiska negativa sidor som något som kanske skulle kunna botas av att ta ännu ett steg in o vuxen livet? Men samtidigt kan jag inte göra allt på en gång, vilket jag ofta tror och vill kunna men borde inse att jag är lååångt ifrån.. Att jag vill förflytta mig 4 år fram i tiden, en omöjlighet jag vet. Men jag känner att jag vill!!

Jag behöver en stabil bostad, mitt eget. En stabil person att dela vardagen med. En spännande plats där man både kan finna ro och spänning på samma gång. Äventyr i säkerhet. Att jag inte behöver göra det ensam. Att jag kan få den uppmärksamhet jag behöver, få kärlek och bekräftelse. Att jag villkorslöst kan ge all kärlek jag har att ge, men som ligger gömd långt inom. Jag bryr mig så mycket mer än jag ger sken av. 

För av gå tillbaka till mitt vanliga ytliga jag och små saker som hade förenklar min vardag enormt. Min hy. Jag stressar ihjäl mig över hur jag ser ut. Jag mår så dåligt över detta problem att jag varje kväll och morgon även under dagen står flera h för att studera. Tänk er att flera h av mina dagar går åt åt att vara ledsen över vem jag är utåt när jag borde lägga fokus på mitt inre. Eftersom dessa två hänger ihop ser ni säkert den onda spiralen som uppstår. 

Jag sitter på min frizon vid havet med solen i ögonen och borde njuta av livet. Men det gör jag inte. Jag oroar mig över mer eller mindre det mesta. Jag skulle vilja hänga ut mig själv mer och de i min omgivning men det känns inte rätt. Men jag önskar verkligen att de visste hur mycket tid som (utöver ovanstående) jag lägger på att tänka på dessa och omständigheterna kring dessa personer. Jag önskar de visste men jag är feg och svag och vågar inte visa känslor. Jag vågar inte ge utan något försäkring av att få igen. So much för villkorslöst. Hejhå.