Jag ursäktar mig för min fråvaro. Har aldrig ork till att ens slå på datorn nu mer. i love my iphone too much. Eller så är jag konstant utslagen. Tippar på det sistnämnda. Gjorde en liten spontan-överaskningsbesök hos berlinarna på friedrichstr under föregående helg! Var en fantastisk helg trots det dåliga vädrets förföljelse. Kan inte solen lysa en enda ledig dag för mig? Fml. Det var i vilket fall som helst en fantastisk helg med gott sällskap i världens bästa Berlin! Ett sant nöje att återse er alla, vänner! :D

 

Dagens funderingar:

 

Vad är det som händer med folk egentligen? I största allmänhet men (just idag) i synnerhet folk av andra könet som jag en gång i tiden dejtat eller av något slag haft inverkan på. Är säkerligen ett ämne jag tagit upp tidigare men saaayy whaaat att det typ händer om och om igen. Självklart är det att under den tid vi spenderar tillsammans försöker jag förbättra (enligt mig själv), förändra (enligt andra parten). Det kan vara allt från frisyr, skor, kläder i allmänhet eller en mentalitet som inte sätter mig i fokus. Tids nog inser tydligen dessa personer att jag faktiskt försökte göra dem gott, inte bara för min egen skull (dock främst, såklart) men även för deras och eftersom det ändå inte höll, framtida potentiella flickvänner. De byter stil, beteende, frisyr, umgänge. AlltsåååÅ!!!!!! FU bitches, kan ingen någonsin fatta att jag alltid, låt mig upprepa, ALLTID har rätt i slutändan! .. well whatever. Jag får enda aldrig cred.

 

Annorledes tankar kretsar främst kring mitt mående och min längtan. Längtar alltid, framåt eller bakåt i tiden, efter bättre tider, efter fler möjligheter, rätt tidpunkter, efter människor som saknas i mitt liv. Längtan efter att slippa längta och att vara där längtan har ett slut, där i paradiset där allt som är värt att längtas efter är på sin plats. Längtan är ett mycket vackert ord, samtidigt som det rymmer så mycket ensamhet, så mycket olycka. Men det är olyckan jag lever på, som jag matar mig själv med, som får mig att stanna upp i mitt idoga arbete att plöja en väg stabil nog att bära mig, brant nog att utmana mig, bred nog att låta mig ta plats men smal nog för att låta mig kämpa för det jag drömmer om att nå. 

 

Djupa tankar såhär en fredagskväll. Jag önskar att jag kunde ta mig mer tid, orka ta mig tiden att växa i mina ord. Ta mig tiden att utveckla mitt språk, utnyttja min fantasi och bara skriva. Men Denna veckan kommer det inte bli kan jag lova. Kroppen är trött och min nuvarande fokus ligger helt fel för att åstakomma något kreativt i den mån jag hade velat, och kunnat. Jag önskar att jag hade kunnat tacka nej. Vara nöjd med dett lilla, men det är jag aldrig. Mycket vill ha mer, mycket är aldrig mycket nog. Jag är ju aldrig nöjd, precis som maggio sjunger. I helgen ska jag leta efter något som varit borta länge, så länge att det som var har växt, eller? Jag hoppas att den som söker skall finna och vad jag hittar är lika fantastiskt som jag har drömt om. Återfinnas och vara bättre än någonsin. Mina förväntningar är alltid skyhöga. Min besvikelse är alltid större. Jag sviker mig själv genom att veta att mina förväntningar och förhoppningar aldrig kommer slå in men ändå bygga upp något så stort ikring dem. Kanske är det största sveket av alla, att svika sig själv, att undanhålla sanningen, att tro för mycket på det omöjliga. Samtidigt så infinner sig ett otroligt hopp, om att allt kommer ordna sig även om jag har fel i just detta fallet (eller typ varenda gång jag verkligen, verkligen känner att jag vill något, bitchslap right in the face). Gillar hoppet. Gillar att bli besviken men att sedan finna hoppet igen, även om det är en tung resa att göra. 

 

En annan tanke som slagit mig på senaste är min förmåga att anpassa mig till förändring. Jag kan inte sätta fingret på om jag har en väl utvecklad anpassningsförmåga eller helt enkelt alltid går runt och inbillar mig allt, dvs ALLT om mig själv och min omgivning. Att allt jag tror i min värld är fel, förvridet. Vilket motbevisas så många gånger i alla de böcker som lästs, att allas verklighetsbild är olika, men vad gör rätt och fel då? Vem sätter normen? Och varför har jag alltid en enorm ångest och dipp i ombytliga situationer? Varför har jag svårare att hantera saker än andra människor i min omgivning? Vad gör mig speciell? eller rättare sagt, konstig, eller utstött, malplacé? Eller är det bara min egen förvrdina världsbild som ger mig den uppfattningen? Mäh. Nä. Nu orkar jag inte skriva här längre. Läggdags! Hejhå!

Ännu en vecka avklarad. Söndagsångest ska botas med träning med mary. Gårdagens ESC final firades hos bday girl Hanna där vi drack rosé eftersom sommaren kom på besök med 26° sol! Jag känner mig något brun faktiskt och gick barbent ända in på natten då jag och petter satt på en bänk till halv 5 i väntan på bella... I fredags såg vi the Great Gatsby! Så Bra! Snygg-leo såklart och en fantastiskt historia, att jag inte läst boken! Annars går dagarna långsamt, vakna - jobba - träna - hem - sova. Kämpa på! Nästa helg blir nog en bra helg, följt av en bra vecka! Och så håller jag tummarna för att sommarn kommer åter till helgen, i veckan kan det lika väl regna.. Och snart, så himla snart är alla hemma från diverse ställen i världen och det blir ju faktiskt lite roligare då! Vad sommaren har att erbjuda får vi se. När man inte får tag på folk man ska känns det bara dåligt. Orkar inte banken..!! Speciellt inte nu när alla roliga försvinner.. ;/ vi får se vad som blir av mig.. Cash is king ju, jobba bör man annars kan man ju glömma allt roligt som man kan göra.. wäääh! Nästa anhalt, lönehelg! Hejhå!