Nu har ännu ett år försvunnit. Ett nytt är på väg. Behöver en titel att utgå ifrån till nästa år..

 

 

til we meet again.

Att sätta upp löften som inte kommer hållas känns i år fel, jag känner mig själv för väl. I år fokuserar jag på vad jag vill åstakomma, uppnå, vad jag hoppas att nästa år kommer att ge mig och hur jag ska nå dit. En årsstrategi kan man kanske kalla det! 

 

Min årsstrategi ska jag hjälpa mig hålla mig på rätt spår, fokusera på rätt saker, leda mig i uppförbacken, hjälpa mig kämpa uppför tunga trappsteg och motivera mig att fortsätta. 

 

Fokus för nästa år delar jag upp i 3 kategorier: personlig utveckling, proffessionell utveckling och drömmål.

 

Personlig utveckling står för mitt inre. Eftersom jag har haft ett par omtumlande år bakom mig nu, vill jag verkligen hitta balans. Jag har haft och har fortfarande dippar, ångest, aggressionsutbrott och viktförändingar bakom mig. Detta har absolut inte bara påverkat mig utan även min omgivning. Självklart vill jag ha förändring på detta. Nyckelord: BALANS!

 

Steg ett var att flytta hem, till en trygg miljö, det känns dock inte helt rätt. För stunden är det den bästa lösningen, både ekonomiskt och för mig personligen men så småningom vill jag vill ha mitt eget. När detta sker vill jag inte bo ensam, eller vara ensam. Min trygghet ligger i att det finns personer ikring mig som "håller ett öga på mig", uppmanar mig att ta tag i saker. Under 2014 vill jag förflytta min trygghetszon som i nuläget är hemma hos mamma och pappa till något som jag skulle kunna kalla "mitt eget".

 

Steg två var att strukturera min vardag. Jag är otroligt beroende av min schemaläggning. Vissa dagar är till för att träna på, andra är till för att umgås med folk. Känner mig nästan lite autistisk när dessa dragen kommer fram. En speciell plats i soffan, te efter 20oo, frukost först efter man har sminkat sig, tvärt om på helgen osv. är bara ett fåtal exempel. Liksom trygghetszonen hemma är min sturktur svår att rubba. Går saker fel i min schemaläggning blir jag stressad vilket ofta slutar i ett aggressionsutbrott. Under 2014 vill jag släppa på min planering och känna mig mer spontan, finna en balans mellan planering och spontanitet.

 

Steg tre är att ha tagit mig till en psykolog. Detta är något jag vill fortsätta med även under nästa år. Förhoppningsvis kommer detta att hjälpa mig med både steg ett och steg två. Dessutom har flera andra problem (redan) uppdagats (steg fyra). Under 2014 vill jag gå på djupet med mig själv och finna acceptans i den jag är och varför jag är.

 

Steg fyra är väl det som mest representerar mitt inre (och till viss del yttre). Genom de tidigare stegen vill jag finna mig själv, mitt självförtoende och en glädje till livet som jag inte riktigt vet var den är, eller om jag någonsin haft. Jag vill finna den livsglädjen!!! Mycket av detta tror jag finns att hämta genom steg tre, att acceptera mig själv, acceptera att jag är jag och ingen annan eller inget annat. Att sluta bry mig så mycket om andras åsikter, för egentligen bryr de sig troligtvis inte ett dugg om mig. Under 2014 vill jag finna lugn och balans i mitt jag, mig själv och mitt liv och mina val. För om man vet vem man är påverkar man andra positivt, vilket är något jag vill men inte kan göra. 

 

Proffessionell utveckling har egentligen väldigt mycket med personlig utveckling att göra. Eftersom jag inte tror på mig själv och min egna förmåga kan jag heller inte ta för mig som jag skulle vilja. Istället blir jag inåtvänd. Jag tror inte att mina kunskaper duger och blir så pass osäker ibland att jag inte vågar göra fel eller fråga om hjälp. Det är ju bara jag som förlorar i detta. 

 

Steg ett är att avsluta mina studier. Att våga använda mig av min handledare och andra kontakter, våga slänga mig in i c-uppsattsskrivandet och orka göra om om det blir fel. Framförallt våga göra fel. Inte ge upp bara för att det inte var så lätt som jag trodde. Jag måste hitta kämparglöden inom mig, viljan att göra bra ifrån mig så mycket att göra fel inte känns som ett så stort problem. 

 

Steg två är att slänga mig ut i arbetslivet vare sig det handlar om ett riktigt jobb eller en praktikplats. Våga ta för mig, ta plats, fråga, anstränga mig, visa vad jag har att bidra, vad mina starka sidor är. Våga ringa de där samtalen som jag tycker känns både pinsamma och jobbiga. Våga använda mig av människor som jag vet är bra att ha i sitt nätverk. Våga ligga i utan att ta saker personligt. Det är bättre att göra fel och göra om. Det är mer spännande att slänga sig ut och se var det leder. Och det vill jag våga göra 2014. Nyckelord: VÅGA!

 

Drömmål har att göra med saker som jag villvillvill genomföra men inte tar tag i. Saker som jag tror ligger till grund för min svartsjuka och avundsjuka och min oacceptans gentemot mig själv. Om exakt 6 månader är jag utexaminerad. Har världen framför mina fötter. Inget som faktiskt binder mig eller håller mig kvar. Under 2014 vill jag göra saker som jag alltid drömt om att göra. Inte låta någon eller något stoppa mig. 

 

Under 2014 vill jag ut och resa, se den där världen som jag läst så mycket om. Göra de där sakerna som jag drömt om; leka med lejonen/tigrarna, dansa bland kor och färgpulver på gator i indien, dricka rom på en uteservering i Havanna, lära mig att segla på riktigt. Besöka ställen jag länge önskat se, rannsaka mig själv, välja ut och planera till punkt och pricka, inte låta något hindra. VÅGA och inse att Rom inte byggdes på en dag, jag kommer inte hinna se hela världen, men man måste börja någonstans. 

 

Jag vill ta tag i mitt skrivande. Lura min lathet. Lura mitt självförtroende att jag kan mer än jag kan. Få mig sjäv att tro på lögnen, för mitt eget bästa. Våga flytta utomlands, läsa en kurs som faktiskt intresserar mig. Ta kontakt med människor jag inte känner, men vill lära känna. Inte bry mig om vad folk tycker, för om jag bara är mig själv så stannar de som bryr sig ändå. Blir den där människan jag hade älskat att vara vän med.

 

Med detta sagt kan vi dra slutsatsen om att jag 2014 kommer att lägga fokus på mig själv.

Egocentrisk? ja! Gör jag det för allas bästa? ja.

Nyckelord: Att finna Balans och att Våga.

 

Gott nytt år!

• ett liv - ge mig mitt drömliv. eller NÅGOT liv. är trött på mig själv.
• hälsa, lycka och glädje - till alla i min omgivning, för de förtjänar det!
• en snygg väska - exempelvis en decadent. Kan göra en egen kategori om detta!
• cashmoney - for obvious reasons.
• en framtid - har nog aldrig, i hela mitt liv, haft så lite förväntning på min framtid. inga mål.
• en resa - Where? What do i care, bara sällskapet är fint!
• träningskläder - cuz its all i wear. (se nedan för förslag!!)
• hårtborttagning - tänk va härligt, va! drömmen. 
• lakan - vitt, fräscht, rutigt/randigt och mjukt; tex. H&Ms här och här!
• massage/ansiktsbehandling/spa - allt sånt feel-good grej är tummen upp!
• onewhey - här! Dålig energi på eftermiddagarna, speciellt när jag inte får mat. It's a fact!
• doftljus - tex. Yankee Candle, Voluspa eller Byredo.
• hörlurar - krav: hållbara, bra ljud, inte stoppa in i örat, snygg färg/design. Dessa exempelvis.

1. Har du ett par rosa string?
Haha. nej. 

2. Vem var den senaste du pussade? 
Egon, min lilla favorit.

3. Gillar du någon nu?
Klart! Finns en hel drös med fölk som är värda att tyckas om ännu mer! Är rätt dålig på att visa uppskattning..

4.Vad gjorde du inatt?
Film och magont. Vände och vred lite. Hade lite mer ont. Tillslut somnade jag trots allt.

5. Hade du berättat för din föräldrar om du blivit gravid? 
Jag hade nog fått lätt panik, så ja.

6. Hade du blivit glad om din kille friat till dig?
Haha. Snarare rejält överraskad?

7. Klackskor eller sneakers? 
Sneakers, alltid. Är en typisk bekvämlighetsmänniska.

8. Kjol/klänning eller jeans?
Jeans. All day, everyday. Fast det är så himla fint med klänning och kjol med, har försökt ta upp det lite.

9. Äkta hårfärg?
Som jag ser ut idag, dock något ljusare i topparna, skyller på sommaren.

10. Nuvarande hårfärg? 
Se ovan.

11. Frisyr?
Tacksam för tips! Har noll koll på mitt hår, lever ständigt till eget liv.

12. Skostorlek?
39, allt som oftast, ibland 40 (typ i löparskorna).

13. Civilstånd?
This question is undefinable, tills vidare åtminstone.

14. Har du någonsin vart kär?
Ja! Sådär jätteläskigt superkär.

15. Tror du på kärleken?
Jag är väl en hopplös romantiker så, ja, jag tror på kärleken.

16. Har du någonsin fått ditt hjärta krossat?
Ja, men det måste man ju också få känna på. There's beauty in the breakdown.

17. Har du någonsin krossat någon annans hjärta?
Hoppas nästan det, tror det. Hade känts ovärt om jag var den enda som hade ont.

18. Har du någonsin blivit kär i din bästa vän?
Nä, blev kär och så blev han min bästa vän snarare.

19. Är du rädd för att starta ett förhållande med någon?
Både ja och nej. Vad får man ut av det om man inte vågar? Bättre att våga tycker jag. Så får det bära eller brista.

20. One night stand eller förhållande?
Är fetinne på förhållande. Vill bli sån äkta förhållandetjej som lagar mat, städar och går på middagar hos svärföräldrarna varje söndag, har datenight mitt i veckan och sånt.

21. Vild fest eller romantisk hemmakväll?
Båda har väl sin charm! Fest är ju riktigt kul om den är lyckad! En romantisk hemmakväll har väl aldrig slått fel?

22. Telefonkontakt eller face to face?
Jag har ju arbetat fram någon typ av telefonfobi, så självklart f2f! 

23. Har du någonsin velat ta livet av dig?
Tanken har väl slagit mig. Aldrig något jag skulle träda i kraft med. Aldrig. Men man har ju någongång tänkt att det hade varit så mycket enklare om man inte fanns. 

24. Har du någonsin gått på bio ensam? 
Nej. Det hade känts alltför blottande. Har absolut övervägt att göra det dock.

25. Saknar du någon just nu?
Ja.

26. Är du glad? 
Njae. Inte glad, inte ledsen. Mest orolig och likgiltig.

27. Gillar du någon just nu?
Den här frågan har ni redan ställt.

28. Har du någonsin blivit jagad av polisen? 
Jagad och jagad. Han tog tag i min krage och drog med mig på förhör.

29. Har du hund? 
Världens bästa sötaste, ja!

30. Tror du på spöken? 
Ja. Har jag alltid gjort varför sluta nu? På något sätt är ju allt verkligt. Även sånt vi inbillar oss är ju verkligt just då.

31. Skulle du vilja väga mer?
Rent fysiskt? Aldrig. Är redan jätte. Väga mer i annan bemärkelse, typ i betydelse, Ja tack.

32. Skulle du vilja dricka dig full nu?
Kanske inte just precis nu, är rätt inne i arbete. Ikv, imrn kväll? Name a day. Alltför längesen nu.

33. Kan du låta bli att prata i fyra timmar?
Inga problem. Löser. Har inga stora behov av att prata konstant.

34. Kan du vara på en fest utan att dricka?
Kan, kan jag väl. Har gjorts. Blir aldrig lika roligt. Vilket är himla tråkigt. Kanske jag som är tråkig.

Nu har jag varit på praktik i 4 veckor. Det är galet vad tiden går snabbt, snabbare än man tror. Idag är (som vanligt när jag tar mig tiden att skriva här) en rätt så pissig dag. Förutom att det börjar närma sig jul (första advent och sånt), mörkret infaller redan vid 4-tiden och graderna närmar sig 0° med stormsteg så tycker jag att det är ganska så tråkigt att inte göra mycket mer än det mest nödvändiga om dagarna (läs: sova, äta, träna..).

 

Ovanstående är ju bara mina små problem. Eller inga problem alls egentligen. Det är bara rutin, slentrian om man så vill kalla det (det vill jag). Men allt som ofta kommer tankar om att jag skulle vilja vara lite som miley cyrus. Skita i allt, göra vad jag vill! Jag borde leva som jag lär. Sluta bry mig, fånga dagen och sånt där ni vet. "Det är inte så mycket vad som händer i ditt liv som påverkar dig, det är hur du tar emot det." Ja, jag vet. Men varför kan jag inte bara ta det som det kommer då? Varför "lär jag mig inte av händelser" istället för att brytas ner? 

 

Ni som läst min blogg ett tag vet ju att det är inte så jag rullar. Istället ältar och ältar jag. Sörjer det som aldrig var. Drömmer om det som aldrig sker och lever långt ifrån så som jag lär. Efter ett visst antal motgångar (som inte går att påverka) tror jag att man tillslut inte orkar ta sig tillbaka igen. Dessa händelser är ju helt individuella beroende på hur man upplever verkligheten. Ett trauma är inte alltid en enorm livsförändring som skrivs om i tidningen, det kan vara små händelser som påverkar en människa djupt ändå. Och med tiden vänder dessa trauman en innåt. Man blir mer och mer ensam. Tillslut uppstår en bitterhet, en onda jävla känslan som dödar vackra människor. Känslan som får en att aldrig känna sig bra nog, tillräcklig för någonting, känslan som får än att dra sig tillbaka, in i sig själv, längre in i ensamheten.

 

Just idag orkar jag inte med att folk förväntar sig att man ska bete sig på ett visst sätt, umgås på ett visst sätt, ha ett visst socialt beteende, ta för sig, ha ett brett umgänge etc.. Idyllen om det perfekta livet. Exempelvis är helger alltid till för att spenderas med sin respektive. Den man förväntas vilja spendera varje sekund med. Jag längtar också efter den verkligheten, som måste finnas, man ser ju det överallt, TV-serier och hos alla runt omkring en osv., ändå är den så mytomsbunden.

 

Jag önskar att jag också fick uppleva det. Känslan av att vara behövd och omtyckt. Visst, familjen älskar en villkorslöst. Whatever. Bullshit att det räcker. Varenda människa söker bekräftese utifrån. Om man ständigt har förväntningar som är negativ för en själv som individ, kommer man till slut att leva upp till dem. Det är på något vänster lite så jag känner, säkerligen endast pga. bitterheten som jag börjar växa i (tragiskt).

 

T.ex.när mamma och pappa frågar om jag ska äta middag hemma ser jag det som ett hot; "jaha varför har hon inga planer, hon borde väl äta hos den där killen hon träffar, de är ju tillräckligt gamla för att flytta ihop typ?" osv. och när de inte frågar tar jag det också som ett hot; "varför tar de för givet att jag ska äta hemma? Juste, för att jag alltid gör det.."

 

Jag får ont i magen när jag tänker på nyår. Ska jag ännu ett år (22år gammal) sitta hemma med mina förlädrar och äta nyårssupé? Inget illa med det egentligen, mammas mat är den bästa i hela världen + att trevligt sällskap är rätt garanterat. Men förväntningarna på att jag som ung tjej borde befinna mig på en middag med mitt tjejgäng (som inte existerar) eller hos min pojkvän (som jag inte ens kan kalla det, än mindre känner mig manad att fråga om jag får följa med till nyårsbjudningen) ger mig sjuk ångest.

 

Idag ska jag på julmarknad med Marie och hennes kille. Sjukt härliga människor! Men jag är tredje hjulet. Är det bara jag som dömer mig själv för dessa situationer eller är det pga. att andra dömer såna som mig som jag dömer mig själv, eller pga. att jag tror att folk dömer och att jag dömer andra som jag dömer mig själv?

 

Är det helt enkelt jag som ställer för höga krav och begär för mycket för att min verklighet ska nå upp till det?

 

Eller är det precis tvärt om, min verklighet som ställer för höga krav på mig som jag inte kan leva upp till?

 

Är jag för bortskämd eller är jag aldrig tillräcklig?