Nu har jag varit på praktik i 4 veckor. Det är galet vad tiden går snabbt, snabbare än man tror. Idag är (som vanligt när jag tar mig tiden att skriva här) en rätt så pissig dag. Förutom att det börjar närma sig jul (första advent och sånt), mörkret infaller redan vid 4-tiden och graderna närmar sig 0° med stormsteg så tycker jag att det är ganska så tråkigt att inte göra mycket mer än det mest nödvändiga om dagarna (läs: sova, äta, träna..).

 

Ovanstående är ju bara mina små problem. Eller inga problem alls egentligen. Det är bara rutin, slentrian om man så vill kalla det (det vill jag). Men allt som ofta kommer tankar om att jag skulle vilja vara lite som miley cyrus. Skita i allt, göra vad jag vill! Jag borde leva som jag lär. Sluta bry mig, fånga dagen och sånt där ni vet. "Det är inte så mycket vad som händer i ditt liv som påverkar dig, det är hur du tar emot det." Ja, jag vet. Men varför kan jag inte bara ta det som det kommer då? Varför "lär jag mig inte av händelser" istället för att brytas ner? 

 

Ni som läst min blogg ett tag vet ju att det är inte så jag rullar. Istället ältar och ältar jag. Sörjer det som aldrig var. Drömmer om det som aldrig sker och lever långt ifrån så som jag lär. Efter ett visst antal motgångar (som inte går att påverka) tror jag att man tillslut inte orkar ta sig tillbaka igen. Dessa händelser är ju helt individuella beroende på hur man upplever verkligheten. Ett trauma är inte alltid en enorm livsförändring som skrivs om i tidningen, det kan vara små händelser som påverkar en människa djupt ändå. Och med tiden vänder dessa trauman en innåt. Man blir mer och mer ensam. Tillslut uppstår en bitterhet, en onda jävla känslan som dödar vackra människor. Känslan som får en att aldrig känna sig bra nog, tillräcklig för någonting, känslan som får än att dra sig tillbaka, in i sig själv, längre in i ensamheten.

 

Just idag orkar jag inte med att folk förväntar sig att man ska bete sig på ett visst sätt, umgås på ett visst sätt, ha ett visst socialt beteende, ta för sig, ha ett brett umgänge etc.. Idyllen om det perfekta livet. Exempelvis är helger alltid till för att spenderas med sin respektive. Den man förväntas vilja spendera varje sekund med. Jag längtar också efter den verkligheten, som måste finnas, man ser ju det överallt, TV-serier och hos alla runt omkring en osv., ändå är den så mytomsbunden.

 

Jag önskar att jag också fick uppleva det. Känslan av att vara behövd och omtyckt. Visst, familjen älskar en villkorslöst. Whatever. Bullshit att det räcker. Varenda människa söker bekräftese utifrån. Om man ständigt har förväntningar som är negativ för en själv som individ, kommer man till slut att leva upp till dem. Det är på något vänster lite så jag känner, säkerligen endast pga. bitterheten som jag börjar växa i (tragiskt).

 

T.ex.när mamma och pappa frågar om jag ska äta middag hemma ser jag det som ett hot; "jaha varför har hon inga planer, hon borde väl äta hos den där killen hon träffar, de är ju tillräckligt gamla för att flytta ihop typ?" osv. och när de inte frågar tar jag det också som ett hot; "varför tar de för givet att jag ska äta hemma? Juste, för att jag alltid gör det.."

 

Jag får ont i magen när jag tänker på nyår. Ska jag ännu ett år (22år gammal) sitta hemma med mina förlädrar och äta nyårssupé? Inget illa med det egentligen, mammas mat är den bästa i hela världen + att trevligt sällskap är rätt garanterat. Men förväntningarna på att jag som ung tjej borde befinna mig på en middag med mitt tjejgäng (som inte existerar) eller hos min pojkvän (som jag inte ens kan kalla det, än mindre känner mig manad att fråga om jag får följa med till nyårsbjudningen) ger mig sjuk ångest.

 

Idag ska jag på julmarknad med Marie och hennes kille. Sjukt härliga människor! Men jag är tredje hjulet. Är det bara jag som dömer mig själv för dessa situationer eller är det pga. att andra dömer såna som mig som jag dömer mig själv, eller pga. att jag tror att folk dömer och att jag dömer andra som jag dömer mig själv?

 

Är det helt enkelt jag som ställer för höga krav och begär för mycket för att min verklighet ska nå upp till det?

 

Eller är det precis tvärt om, min verklighet som ställer för höga krav på mig som jag inte kan leva upp till?

 

Är jag för bortskämd eller är jag aldrig tillräcklig?