Alltså det här med mitt inre. Kan det ta och lägga av nu eller? Sluta känna. Sluta tänka. Bara gör, och gör det bra, gör det värt och med kärlek! Min hjärna är så jävla överproduktiv att jag kollapsar. Söker jobb, på jobb, på jobb. Har ingen aning om vad jag vill, borde eller kan. Har ingen aning om var jag vill göra det. Duger jag åt någon? Just nu känns det långt ifrån så. Borde jag söka "back-up jobb" så som säljar-skit bara för att ha någon ekonomisk trygghet? Jag kommer aldrig bli någon säljare, så mycket vet jag. Hur bär man sig åt? Hur vet man vad som är rätt? Allt känns alltid så fel. Vad man än gör är det fel, eller blir det fel i min närhet.

 

Jobba hårt - tyvärr inte tillräckligt. Vilja otroligt mycket - inte lika mycket som den här borta eller FÖR mycket, creepy, nej. Göra vad som (nästan) - ojojoj... NEJ, stalker. Bara göra och skita i resultat - HA! försök lura oss, du har ingen ambition.

 

Varför ska det vara så svårt att tro på sig själv? Det är så jävla sällan jag känner mig tillräcklig, känner att jag har något att tillföra eller vara stolt över. Och de få stunder jag gör det får jag alltid värsta bakåt fallet på, typ "Ha! alltså vad tror du, gumman? Att du är värd? Lurad!"

 

Att vakna upp, se sig själv i spegeln och vilja gråta. Ja, jag har sagt det förr, men blir det aldrig bättre? Blir man aldrig tillfreds med sig själv eller ska demonerna alltid dansa där i mörkret inom en? Visst att jag kanske mår bra imorgon igen och att svackan förhoppningsvis är borta med vinden. Men de stunder jag känner mig så jävla liten och svag, otillräcklig och dålig på allt, vad jag än tar mig an, det är fan det lägsta. Vet inte om jag borde låta det gå vissa dagar. Gråta och skrika, stänga av all koppling till omvärlden, för den som rör mig blir lika svart som hålet inom mig. Allt som ligger mig varmt om hjärtat förstörs. Jag förstör allt jag tar vid. Jävla Midas.