Riktigt tradigt höstväder ute, regn. Allt känns grått och tråkigt. Men det är bara 3 veckor kvar till jag tar min finafina pojkvän till London. Om jag längtar? Välförtjänst semester. Det är om inte mer ett heltidsjobb att vara arbetslös om man verkligen lägger manken till och gör vad man ska. Jag tycker faktiskt att jag gör det. Engagerar mig, går på möten och event, söker effektivt arbeten som verkar intressanta. Försöker verkligen göra mitt bästa. Men det är en mörk jävla tunnel ibland.

 

Igår träffade jag Athena för första gången på över ett år, förvånas alltid över hur enkelt det är att inte prata med folk men ändå falla in i ett välbekant mönster. Like the good old days. Vi firade absolut ingenting och tog helt två (!) glas vin en helt vanlig, går tisdags eftermiddag. Den värmen som sköjde genom kroppen var en bra värme. Nästan lika bra som tacosen och tre tv skärmar fotboll som väntade i Lund tsm med den härligaste, varmaste och bästa famnen som tillhör min favorit människa.

 

Skulle vilja prata lite mer om kärlek. Men det finns inte så mycket mer att säga än att även om man tror att livet går under varje gång ens hjärta går itu så är det så galet fantastiskt när allt faller på plats. Jag lovar att ser man till dos av kärlek de senaste månaderna har jag fått en halv livstid, och om det fortsätter på samma spår finns det inget som kan stoppa oss. Främst är jag orolig över mig själv. De problem jag skapar för mig själv.

 

Läste en så fantastiskt bra artikel igår om ångest. Om psykiskförkylning. Om människor som inte har den där bitande känslan av att något mörkt äter upp en innifrån utan anledning, även med anledning, kunde förstå. Det känns som en sjukdom. En förkylning. Man orkar inte ta sig ur sängen, klä på sig eller göra något vettigt av dagen då den är som mörkast. Och det är självklart inte varje dag hela dagen som man mår sådär. Även en förkylning kan lura en att man är frisk till den grad att man går till gymmet men vaknar upp dagen efter värre än man mådde dagen innan.

 

Det är inte ett tillstånd jag, eller någon bestämmer över. Känslan av tomhet, hopplöshet och svart sörja som bor inne i en och inte går att skaka av sig. Visst kan man hantera det på olika sätt. Jag är brutalt dålig på att hantera det. Så jag funderar starkt på att gå och prata med någon igen. Men var, vem och varför? Får väl ta mig en funderare. För när jag kommer till botten och dalar tar jag ut min egen känsla på andra, i ett dåligt hopp om att om de känner som jag så förstår de bättre. Istället stöter jag bort de människor som tar sig orken att stå ut. Vill vara mitt bästa jag ALLTID. Men det GÅR inte. Och all jävla bull om att lycka är en inställnig. Jag är lycklig. Jag är frisk men jag kan inte låtsas. Det måste finnas sätt att hantera det even better. Ska googlea nu mellan varven av arbetsansökningar. Haj!