Alltså det här med uppsatsen. Jag får snilleblixt i 10sek. Sen sitter jag och är rastlös i 1 miljon sekunder istället. Det där med effektivt arbete. Jag får panik varje gång jag inte skämtar bort det så därför skämtar jag bort det även idag. Min mage mår verkligen piss av det.

 

Jag sitter och funderar över framtiden (wow! nytt tänker ni! nej, min vanligaste syssla är att obsessa över onödiga tingest och att vara enreverande nyfiken). Det lutar åt en arbetslös sommar, som varje år. Detta året finns där nog ingen räddning i sista minuten. Kan någon snälla säga vad jag är gjord för? För detta livet går inte att leva. Inget är roligt och spännande. Ingenting är utmanande på rätt sätt. Drivkraften att ta mig igenom finns inte. Är det mitt inre som behöver lagas och plåstras om eller är det bara frågan om ren lathet och ovilja att växa upp som ovetskapen om framtidssyssla driver mig till vansinne?

 

Jag vill barabara skriva och berätta och veta saker. Lyssna på musik och kunniga människor. Diskutera livet, kultur, politik och framtid. Inget högsträvande skit inte. På en sådär mysig vardaglig nivå där man ändå kommer till slutsatser som öppnar ens ögon, om inte helt så iaf en gnutta. Därför tänkte jag att lärare hade varit en fin inriktning för mig.

 

Detta liv. Denna enkla visa som utspelat sig så många gånger om. En visa som försvåras med tonhöjningar och -sänkningar som egentligen endast är ren och skär falsksång, iaf från min sida. Varför försvåra en enkel visa som är just så vacker i sin enkelhet? Det där jävla samtalet måste väl ringas så jag kan få bukt med den nästa not i häftet. Hejhå.