När livet tar ännu en snäv kruva för att lämna av mig där jag började. Jävla skitliv. Tycker verkligen inte att livet är något varken roligt eller spännande. Vet inte om det är mitt hjärta eller min hjärna det är fel på. Istället för att berätta om allt trevligt jag gjort den senaste tiden (se bilder i föregående inlägg) tänker jag bara säga att både min hjärna och mitt hjärta värker. Känner mig otillräcklig. Otroligt sårad och sviken. När man tror sig komma närmre någon som sedan gör en helvändning och lämnar en med allt krossat i småbitar. Typ så. Och man ångrar att man inte visste bättre.

 

Vet att jag är för bra för att leva det här livet. Vet att jag är för bra för att stanna kvar. För bra för vad jag precis gått igenom. För bra för att bli behandlad på det viset. Ändå kan jag inte ta mig härifrån. Kan inte ta mig ur detta här. Önskar jag agerade i linje med vad jag tänker istället. Att jag inte tror tillräckligt mycket på mig själv. Att jag inte letar efter det jag förtjänar. Glad midsommar.

 

 

 

(det värsta av allt är att på nära håll kan jag se rakt igenom dig. och vad dina ögon säger kan du inte ljuga om.)