att man har ångest över livet, prestationer. Speciellt inte när man kommer från en bakgrund där tävling alltid varit i fokus. Där jag började min grundskoletid som en av de mest framstående och avslutade högstadiet med en kram från min lärare som viskar att hon tror på mig och att jag kan göra allt jag vill bara jag tror på mig själv, ställer krav på mig. Att ha valt gymnasie till viss del av slump men också för att bevisa för mina "vänner" att jag inte är någon jävla underdog, vilket var den största anledningen till de flesta av mina beslut under högstadiet. Ingen kunde trampa på mig även om de trodde det. Men att välja gymnasie för att bevisa något var kanske inte det bästa, det var inte vad jag ville, men jag är inte den som ger upp, jag kämpar bara inte lika hårt som jag borde. Att hamna på ett gymnasie där det var konstant tävling om betyg, popularitet, pengar gjorde fruktansvärt ont i mig, och gör fortf ont. Klagar absolut inte på skolan, fantastiskt bra utbildning. Men att behöva ifrågasätta sin kapacitet och sin förmåga att göra bra ifrån sig för att alla andra känner fler personer, personer i arbetslivet, har högre ambitioner, gör ett sämre uf men får högre acceptans, bättre betyg och den ständiga tävlan om att passa in genom utseende, kläder och hysterin om att komma in på bästa skolan; Harvard, Princeton, St Andrews, CASS. Bli något stort, något enormt, driva eget, synas i medier, vara bäst, bättre, tjäna pengar, vara "entreprenör". Jag var inte en av dem. Jag är inte en av dem. Jag hamnade i Göteborg i en klass som var i genomsnitt 5år äldre än mig, även de betygsbesatta, prestationsbesatta, alltid vara bäst, jämföra, få bekräftelse. ÅNGEST. När jag känner mig obekväm blir jag anti, söker mig bort, presterar sämre än vad jag borde. Självklart kommer man alltid att hamna i sånna här situationer, man måste väl bara lära sig att hantera dem. Men det är inte konstigt att man får prestationsångest när folk i ens omgivning hamnar på ovan nämnda skolor, har råd att gå där, syns mer än sällan i media, får av hög status med bra betalt utan utbildning, har bloggar med miljontals läsare, arbetar som modeller runt om i världen, reser obehindrat som att pengar aldrig varit ett problem. Jag avundas dem men är samtidigt stolt, de har kämpat för allt de fått också. Och jag har absolut inget att klaga över, har fått allt jag någonsin velat ha typ. Mina beslut är mina mistag men man kan ju inte veta att vad som är rätt och fel förän efteråt. Jag är avundsjuk för att jag inte har den drivkrafter, att jag inte har någon målsättning, jag vet inte vart jag ska men jag vill komma dit osv, gärna nu med en gång.. Jag kan inte ens haffa ett sommarjobb.. inte heller gå ner några kilo för att bli mig själv igen. Hur jävla misanpassad kan man bli?