Dränker mina tankar i myllret på starbucks, min frizon. Är äckligt trött på all träning/hälsohets som uppstått. Kan inte ens beställa en vaniljlatte utan att få dåligt samvete. Jag äter havregrynsgröt med banan och kanel till frukost. Lunch: lax med sötpotatis, morötter och ärtor, det först efter att jag tränat styrka i 1h + 20min löp på bandet. Ska på zumba och spinning ikv dessutom. Första ska jag dricka min smoothie gjord på banan, mango, jordgubbar, blåbär, persika och spenat. Till kvällsmat äter jag väl tonfisk ur burken och eftersom jag har svårt att sitta hemma ensam har jag köpt wasabinötter, kan ändå bara äta en var 5e minut eftersom det bränner ända upp i näsan. Jag är en hetsätare. Jag äter för att jag inte vet vad jag ska göra, kränger rättare sagt. Vet inte när jag borde slutat förän jag mår illa. Därför borde man inte lämna mig ensam. Därför borde jag hålla mig konstant upptagen rättare sagt.

 

Självklart ska man få unna sig att äta gott, choklad tex, det bästa som finns. Jag får se ut som jag vill, om jag vill se ut som jag gör. Men så vill jag se ut som omvärlden förväntar sig att jag ska se ut, som en victoria's sectret modell, as if tänker ni, jag tänker samma. Måste dock erkänna att jag gillar att ha lite press på mig så jag faktiskt åstakommer något nyttigt och min kropp faktiskt mår bra. Men kroppsformen förändras för långsamt. Jag är konstant otålig, vill att saker ska ske nu och det snabbt! Och så jämför jag mig med andra, alldeles för ofta, inte bara vad beträffar träning. Skolan, arbeten, framtidsplaner, resor, utseende, pengar, kläder, vänner, praktik.. Önskar att jag aldrig tagit så många felsteg som jag gjort under de senaste två åren. Hade haft en bättre utgångspunkt vad beträffar träning åtminstone, även om jag redan då tyckte att jag var fet och ful.

 

Vad är bäst liksom? Unna sig när målet är nått? Unna sig när delmålen är nådda? Eller helt enkelt straffa sig själv föralltid? Jag kämpar men jag har ingen morot. Ingen kommer se på mig annorlunda om jag inte går till det extrema. Jag blir inte den jag vill vara pga några kg upp eller ner. Visst ett steg närmare, men jag blir inte rik, välklädd, poppis, snygg eller bäst för det. Jag kommer alltid bara vara medelmåttig. Det är inga killar som springer efter mig på ubahn, ingen som vill kämpa för att vara min pojkvän, många gånger ifrågasätter jag mina vänner för att verkligen uppskatta min existens, tom min familj ibland, även om jag vet att problemet ligger hos mig. Att jag aldrig kommer acceptera mig själv, att jag aldrig räcker för mig själv. 

 

Det är så jävla fult att säga men jag behöver bekräftelse. Ge mig något. Ge mig en talang! Ge mig ett arbete! Ge mig en praktikplats! Något som får mig att känna mig värdig, som får mig att vilja kämpa, något som får mig att förstå att jag behövs, att folk tycker om mig, att jag är bra på något. Jag sitter här med massa energi, drivkraft och vilja men om det fortsätter som vanligt kommer väl även det att tyna. Pusha mig, utmana mig, whatever. Bara något händer. Jag vill inte gå runt utan något att göra i sommar. Visst; när man inte har något att göra har man alla möjligheter. Men väger utgifter gentemot värde och vinst. Hade absolut kunnat dra långt härifrån, men vad händer då i framtiden? När jag står där pengalös och arbetslös, var det värt? Som den pessismist och fegis jag är så kommer jag nog aldrig komma någonstans och just nu längtar jag hem. Min älskade pappa är nog den enda som peppar mig, alltid, vad jag än gör, typ. Pappa är bäst. Pappa peppa mig att göra något vettigt, som inte involverar arbetsförmedlingen. Det var vad jag hade att dela med mig av idag. Nu ska jag ut i solen och frysa. Hejhå!