.

Tänk att man läser böcker om personer som känner att de är i en livskris. Jag är den personen, i den livskrisen. Men trots alla romaner jag läst så tivivlar jag på the happy ending. Precis som när man låtsas att boken är verklighet. Jag har alltid haft en svag tro på att inget som händer i mitt universum faktiskt är på riktigt det är bara vad min författare vill att jag ska tro. Men jag är egentligen för smart för författarens fantasi, för smart för att plugga, för smart för att faktiskt göra något av mig själv. Jag har knäckt koden, lurat systemet och rymt från min egen verklighet skriven av någon annan. Och dessa tankar gör mig inte gott. Det var ensamhet det gällde och inte min idé om en dröm i en dröm likt inception eller kanske tom. Matrix-wannabe-verklighet. Nej magen kurrar. Jag drar mig tillsammans med mina tankar. Undrar om min författare är man eller kvinna? Undra om hon/han känner igen sig i mig. Tänk om hon trots att jag lurat systemet kan läsa mina tankar och ser att en rymmningsplan är på väg. Tänk om bara mamma läser det här och tror att jag är dum i huvet. Ny info eller? NEJ.