ingen har sprungit över mig så hårt. alla säger att det är för att det är något jag inte kan få. vissa inser men vill inte erkänna. jag ser det vackra i det och kallar mig själv för konstnär. jag ger mig jag ger mig jag ger mig; tack hej fuck dig jag borde fått nog för längesedan.. ingen fattar och du lyssnar inte. vilken jävla mess jag har satt mig själv i. vi ser vad vi vill se, jag vill inte se fakta. tydligen. inget är magiskt, inget är logiskt och det är tragiskt därför kommer vi alltid tillbaka. fail. ibland önskar jag att jag kunde gråta för då känns det så mycket enklare att ta sig igenom. det är som om vi är menade, det är vi, men ändå inte. det är kanske meningen att det ska vara svårt. fast ändå så jävla fel.